tisdag 24 oktober 2017

Folkrace i mitt hjärta

Nu tror jag det kliar i bloggfingrarna, och det var onekligen länge sen. Jag gjorde ett försök tidigare under hösten men det sket sig när jag inte kunde spara en film jag gjort i Movie Maker. Den ville jag få med i inlägget. Och hur grinig blev jag inte då, eftersom jag lagt ner så mycket jobb på den.

Jag kollade precis på grundmaterialet och nu gick det plötsligt att spara filmen. Så varsågoda, här kommer det som jag skrev någon dag efter tävlingen i Borlänge den 9:e september:

Jag, Vera och barnbarnen Evi och Alice var på folkrace i lördags. Jag har alltså hunnit fylla femtio och får helt oväntat uppleva något nytt i livet. Som dessutom var spännande, fascinerande och roligt. Vilken fantastiskt bonus!

Flickornas förväntan var ständigt närvarande dagen innan. I och utanför affärer handlade det bara om bilar den här dagen. Men min förväntan var inte särskilt hög. Metaforiskt kan man säga att ribban inte ens kom upp från den leriga och regnvåta marken ... och lerigt och regnigt kan jag lova att det var på folkracebanan i Norr Amsberg utanför Borlänge också. Hela jävla dan strilade det blöta i olika mängd och hastighet. Och när det inte regnade var det som om små, små droppar liksom hängde kvar i luften och jävlades.

Faktiskt förstördes inte upplevelsen ändå, inte ens för barnbarns-juvelerna. När Alice pappa Dennis inte var på banan roade flickorna sig med små leksakshästar i geggan. Med hörselkåpor på öronen grävde de ner plast-prylarna och letade sedan redan på dem igen.
   "Lilla Snabba Göran blev kvar i Årsunda på förra tävlingen", sa Alice lite vemodigt.
Vi bröt ihop! Sötnöten kan verkligen hitta på roliga namn åt sina leksakshästar. Men faktiskt synd om "Lilla Snabba Göran" som förmodligen fortfarande är nedgrävd på en folkracebana.

Någon som inte grävde ner sig var Veras son, Dennis "Pedalen" och hans kompis Tobbe. Kolla in filmen nedan så förstår ni vad jag menar.



Tyvärr blev det ingen final för någon av "våra" killar den gången. Men vinst för mig, kan jag tycka, eftersom folkrace-sporten vrålåkte rakt in i mitt hjärta.

Två veckor senare var vi på ytterligare en folkracetävling. Den gången i Storvik. Lika fantastiskt roligt! Luna gillade det också, så länge hon fick sitta i varma ryggsäcken och se ner på stora hundar.

Som sponsorer tyckte vi att vår logga satt som smäck på bilen. Men en seger skulle helt klart ha smällt högre!


// Annika






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar